Nazdarovje

Seventh heaven är verkligen hur kul som helst.
Så MYCKET DRAMA! Kan inte vara lätt att vara kristen...
Det som i verkliga livet inte skulle ses som ett särskilt problem,
förstoras upp ungefär etthundratusen gånger och ALLA är
engagerade i problemet, ALLA är där och bråkar, har sin åsikt,
jobbar på förbättring och blir sams... Får lätt väldigt blandade
känslor när jag tittar på det. Fast det är lätt mitt favoritmorgonprogram!

Känner att jag sitter och svettas... deo eller dusch? deo eller
dusch? deo! Den lättaste vägen ut är ibland den bästa.

Idag ska jag packa, inte så mycket, men i alla fall fylla min ryggsäck... 
med så lite kläder som möjligt. Imorgon åker jag och Erik till Göteborg,
för jag fyller år.. är lite läskigt med tanke på att jag fyller 21 och uppnått
cirka; inte så mycket i livet..  medan jättemånga 21-åringar är, så att
säga, lite mer attraktiva på marknaden, rika och kända och typ skänker
hälften av sin förmögenhet till välgörenhet som fattiga, döende barn, osv...
Då undrar man ju lite vafan man håller på med? Då undrar man ju om jag
kommer säga samma sak om 10 år (när jag är, OBSERVERA, 31!) ? Lite
jobbigt att sitta här och känna att jag borde gjort lite mer i livet än såhär.
Men vafan, helt borde jag ju inte förlora hoppet om mig själv... Är ändå
helt okej snygg?  Fast inte ens nära på rik, inte särskilt många
beundransvärda framtidsplaner och när jag tänker efter, egentligen
inte ens helt okej snygg.
Livet är hårt. Men jag har ändå en 20 kvadratmeters "lägenhet", en pojkvän,
kompisar, en familj, lån+bidrag, snart jobb, en cykel, drömmar, ambitioner
och lite annat... Helt okej.
Tänk, jag kanske tillochmed är lyckligare än alla skitsnygga, skitrika,
skitkända människor i min ålder? Kan ju försöka tänka så för att få
mig själv att må bättre.

Snart ska jag få ett sms från det som eventuellt blir mitt nya jobb.
Då måste jag vara klar! (ÄR ALLA FITTA OCH KLARA? hehe..)

Ja shit jag tycker den är vacker... gråter en tår.

http://www.youtube.com/watch?v=8fW4paX7cDk


Blir hemskt blödig mitt i natten också.
Ska gå och locka håret med en plattång.

Vill ni veta en konstig grej? Idag fick jag två jobberbjudanden!
JAG! Jag får aldrig jobberbjudanden.
Men nu kanske herren där ovanför hört mina böner och bestämt sig för att hjälpa till.
tack gud!
Ne skoja ba... gud finns nog inte. Precis som att hästar inte finns, kossor absolut inte muar och julen bara är på låtsas...

Ett år till,

som vanligt har jag brist på ord.

Men det har varit bra. Konstigt och bra.

Och jag trivs i min lilla oroliga kropp fastän jag ibland vill slå till mig själv för att jag är så löjlig och jobbig, mot mig själv.

Imorgon får man vara fin och glad i alla fall, och dricka kopiösa mängder champagne och fira in det nya året med rosiga kinder och lite för höga klackar på fötterna. Fast jag ska inte ha klackar, man får ju bara ont ändå. Men jag ska ha kjol och fin frisyr och lukta gott.

Innan dess ska det lagas borsch på äkta ryskt vis.
Jag vet inte vad jag hoppas på till nästa år, men helst att det blir nästintill sådär bra som jag vill ha det.

jag vet inte om jag behöver skratta

eller om jag behöver skrika

eller gråta

längre.

Jag MÅSTE göra något!

Det har börjat puttra och är nog påväg att rinna över.

att det ska vara så hemskt svårt.

inatt vred jag på mig minst flera gånger,

en sömn i orolighetens tecken. Sådär ont som det

kan göra ibland när man sover, så kändes det.

Nej fyfan, just nu önskar jag bara för detta att gå över.

Helt och hållet.

Det är nog någonting med dom här tiderna också,

jag vet inte,

kanske.

Det är lustigt,

att jag vill berätta så mycket

men får inte fram ett enda rationellt ord.

Jag behöver komma tillbaka på rätt väg igen,

sluta vilseleda mig.

Sluta.

Jag har ont, en har ont

Två har ont.

Stopp.

Och den här jävla julen också... ja, jag går in med en jävligt negativ inställning till den! Men jag har bakat lussekatter.

mitt huvud kanske exploderar snart

allt jag vill ha är nog en kram

bubblan gör det svårt att tänka

skulle behöva vila tätt intill kärlek

din doft, mina andetag

smälter samman

innuti mig fyllls jag av ljus, av lugn

av någonting helt och hållet

smärtfritt

mina andetag, din doft

känner varje puls i kroppen

som en ström av värme

finns jag för alltid.

små söta ord.

söta.söta.söta. smakar sött på läppen. om man slickar läpparna.

små små söta ord. hade smekt mig långsamt vandrande längst hela kroppen.

ord. små små ord. blir stora om man använder dem.

söta ord. vill du viska går det bra.

eller skriv, om det känns bättre, tvärs över min kropp

så att de fastnar.

säg något.

Det är skönt att vila huvudet på kudden. Jag vill inte gå upp. Under täcket är det varmt och lakanen känns så mjuka, mjukare än när jag somnade igår. Vem kom på alarmet? Varför ringer det igen och igen och igen? Det är ju mörkt ute, man ska väl sova när det är natt? Men det är inte natt, Dasha. Klockan är sju. Men det är ju mörkt ute! Jag går inte upp om det är mörkt ute. Kudden luktar sömnigt. Och varmt. Den är mycket mer välkomnande än att gå upp. Om jag går upp börjar jag frysa, Jag gillar verkligen inte att frysa. Åh, det är skönt att vicka på tårna. Höger fot, vänster fot. Jag älskar den här sängen. Det är så varmt här. Varmt... Varm... Va...

Håll käften! Jävla alarmjävel. Varför ringer det högre för varje sekund?! Vilken fruktansvärd alarmsignal. Gud vad irriterad jag är. Nej, Dasha, du vet väl att du ska börja varje dag med ett léende. Lé, Dasha, lé. Okej jag tror jag kan göra det. Så, nu ler jag. Jag ler. Allt är underbart. Det enda jag vill är att gå upp. Nej det är det inte. Åh jag vill ligga här! Minst några timmar till. Okej nu måste jag faktiskt sätta mig upp. Vafan kan inte lampan tändas av sig själv? Shit vad kallt det är. Jag orkar inte. Nej nej nej. Sova. Upp för i helvete! Upp! Nu!

Okej, okej. Vänta. Ett två tre...

Tänk vad mycket kärlek man missar i rädslan att bli sviken

vad mycket tid man spenderar på att hata i rädslan att finna glädje

vad mycket missnöje man visar, gentemot dom som alltid står bredvid en

Man vågar inte ställa sig på tå för att nå högre i fruktan att tappa balansen

Man stänger in sig när orken inte längre vilar nära till hands

Man trycker tillbaka känslorna, tänk om dom svämmar över...

Stress

Jag satt på tåget som vanligt imorse, det var tio minuter kvar tills det skulle avgå och jag tittade ut genom fönstret med min kaffe tog en klunk och försökte andas i takt. Mannen med veckad panna på andra sidan tågfönstret, framför tidtabellen tittade frustrerat på mig. Jag såg hur han drog en djup suck och skyndade sig till en annan perrong. Direkt efter honom sprang en kvinna, iklädd helsvart kostym och klackar med sin laptop i ena handen och sin espresso latte i andra. Hon var röd i ansiktet och försökte envist kontrollera hennes pappersmugg så att kaffet inte skulle rinna ut. Hon försvann ur mitt synfält lika snabbt som hon dök upp och jag var tvungen att blunda, sluta titta på verkligheten. Jag andades en stund tills jag på nytt öppnade ögonen och istället tittade ut genom det andra fönstret. Stackars kille... Genomsvettig andas han tungt, tungt samtidigt som han ser Köpenhamn-tåget rulla iväg åt jobbets riktning.

Jag blundar, andas lite till. Huvudet, hjärtat, kroppen känns tung. Mår plötsligt illa. Öppnar tidningen, bläddrar - svininfluensa, våldtäkt, fem personer omkomna i brand, sjuttio personer döda av bomb -

Känns som att jag plötsligt trängs med väggar.

Jag, du, vi ser det varje dag. Upplever det, tar in, suger åt, behåller. Stressen, den jävla stressen.

Varför kan ingenting någonsin bara vara lätt? Det finns stunder vissa dagar jag känner att livet vill mig någonting så jävla vackert. De stunderna vill jag gråta för att jag känner mig så jävla lycklig. Men det är så få gånger dessa stunder uppenbarar sig. Varför? Jag ber och bönar för dom att komma tillbaka varje gång dom försvinner, jag står på mina bara knän och önskar så innerligt att jag inte ska behöva raseras på det sätt jag föraktar. För jag föraktar det som blivit av mig i mina svagaste stunder, det som är grundat på sådant jag önskar aldrig någonsin skulle hänt i mitt liv, helt onödigt, så återkommande.

I repris, i mitt huvud. Repeat repeat repeat.

Jag väljer inte när jag sätter på och stänger av.

Åh, konsten att överleva är den svåraste konsten jag försökt mig på att tolka.

Som jag hade velat älska dig.

avtånd kräver avstånd, men dina andetag i takt med mina är

allt jag kan tänka på.

en meter är för nära ibland, kom ihåg

inga snedsteg,

kärleken är för stor för det

men vad gör ett svagt hjärta? som mitt

i din närvaro

om inte för många misstag.

Som jag hade velat älska dig,

men du låter mig inte

"var på din vakt", råder min starkaste hjärtehalva

"kärleken är för stor för att kunna älska som du gör"

inombords gråter jag för ofta för att visa dig

Som jag hade velat älska dig,

älskar jag dig

Jag skulle kunna titta på dig

hela tiden

Följa dina rörelser

andetag

se dig skratta, få dig skratta

skrattet som får min värld att stanna,

sluta andas

Jag lever på dina andetag

jag lever på

hur du finns

i min galax, min vintergata

Ibland gör det ont att titta på dig

följa dina rörelser

andetag

Det är för mycket

du överväldigar mig

jag kippar efter luft, bara en gång

kan jag väl få andas

Du står för nära, är för nära

för att jag ska fungera som jag borde

ändå vill jag ha dig närmre

Jag skiter i att andas,

jag har dig hellre så nära att våra munnar möts

på en centimeters avstånd

lever jag på dina andetag

Något som gör mig jättelycklig är "Kaffe". Kaffe är ett så jävla fint ord, dessutom. Så vackert att jag överväger att döpa mitt framtida barn till Kaffe. Upptäckte att det faktiskt är tillåtet att heta det. Jag associerar Kaffe med så mycket fint,

smaker, lukter framkallar massa minnen...

Jag blir lycklig när jag känner lukten av Kaffe, när min tunga nuddar vid smaken av Kaffe, jag blir glad inombords så fort någon nämner ordet Kaffe...

"vill nån ha Kaffe?"

jaa det är väl klart att jag vill ha Kaffe! Jag vill leva mitt liv med Kaffe, hålla handen med Kaffe, smaka på Kaffe varje dag för jag blir aldrig trött på honom (vi säger att det är en han). Är det okej att älska någonting som är en svart bönedryck såhär mycket?

Kaffe passar i varje situation i livet, vid varje tidpunkt. Han förgyller en hel dag, ett liv, en tillvaro.

Tack Kaffe.

Här sitter jag och tänker. Jag vet inte ens säkert på vad. Kanske allt, kanske ingenting. Fan vad det regnar ute och jag har varit 20 i 4 dagar.

Det känns faktiskt ingenting. Ja, förutom att jag kan vandra in på systemet lite hipp som happ men mer än så är det ju inte. Inte vad jag kan komma på. Möjligtvis är det ju lite kul att jag får komma in på 20-årsställena men vid närmare eftertanke så...

nej

för det första är det inte ens så att man har gått omkring och tyckt att 20-års ställena är speciella och för det andra är alla mina vänner ändå under 20.

Fast nu har jag nått den mest intressanta åldern. Här börjar livet? Välkommen. Klara färdiga gå.

Nåja jag skulle inte förvänta mig så mycket av mig om jag var ni. Eller rättare sagt, jag skulle inte sitta och vänta med spänning...

jag kan bli nästa Angelina Jolie, likväl kan jag bli gumman med katterna.

Båda låter ändå helt okej.

Varje dag vaknar jag med den mest otroliga sanning jag vet...

jag tillhör den vackraste människan på jorden

Framtiden är ett virrvarr, likt ett stycke intrasslat sinne

Framtiden är ett tomt hål man försöker fylla med förmodan

Framtiden är ett motstånd man helst vill slippa tyngas av, men

Framtiden är också en efterlängtad glänta till något nytt

Framtiden är en ständig jakt på det oåtkomliga

Framtiden är ett sökande efter någonting okänt

Framtiden är en kamp om förnyelse

Framtiden är en ursäkt för att skjuta upp det man borde gjort idag

Framtiden är en tröst för nutiden

Framtiden är ett hopp som vi överlever på

Framtiden är det som ännu inte har skett

Framtiden är det som vi tror kommer att ske

Framtiden är det som kanske aldrig kommer.

Jag springer genom livet, medan jag tittar på klockan. Varför? Livet går ju så snabbt redan.

Jag önskar att jag var som hon, önskar att jag var som han. Men jag föddes med alla förmåner.

Jag försöker vara alla till lags, vara överallt. På vägen glömmer jag bort mig själv.

Jag kämpar för att bli något, om det så är något litet. Vart är responsen?

Jag ser allting runt omkring mig. I slutet av dagen kommer jag inte ihåg någonting.

Jag älskar så att hjärtat går sönder. Undrar varför det måste gå sönder?

Veckorna, dagarna, timmarna, minutrarna går så långsamt. Ändå har jag inte hunnit göra något.

Jag känner och tänker hela tiden, hela tiden för mycket. Men får aldrig sagt eller visat något.

Jag är så likgiltig mot mycket,

men kan i alla fall skratta åt det.

räcker aldrig till
finner ingenting, finner någonting
och förlorar
ännu en gång  är allting så långt borta
ännu en gång finner tomhet en plats i mig

men någonting kommer
jag vet inte ifrån var
och fångar upp mig
fångar upp mig och
tar mig i sina händer, låter mig aldrig gå
ibland undrar jag hur sådana händer ens inte är
förbjudna
dom skrämmer ju livet ur mig
för att dom är så fina
beskyddande
varför just jag?
inte värd dom
dom är mer för sådana som
inte jag
jag drömmer om dom
dom är mina
och när jag vaknar är dom mina
och varför är den första tanken:
varför just jag?