Expect nothing, live for the surprises
En människa som vänder upp och ner på allt.
Någon som plockar upp en och ser på en som att man vore det finaste som existerar på denna jord, någon som håller om en igenom allt, någon som är så långt bort men ändå är det närmsta någon har kommit en på länge.
Det är så svårt att begripa, att man faktiskt är med om det. Man är så rädd för att visa glädje ifall det skulle gå rakt åt helvete men det är så svårt att dölja lyckan när den är total. Det är så svårt att inte vara där du är.
Någon som plockar upp en och ser på en som att man vore det finaste som existerar på denna jord, någon som håller om en igenom allt, någon som är så långt bort men ändå är det närmsta någon har kommit en på länge.
Det är så svårt att begripa, att man faktiskt är med om det. Man är så rädd för att visa glädje ifall det skulle gå rakt åt helvete men det är så svårt att dölja lyckan när den är total. Det är så svårt att inte vara där du är.
little darling, don't cry
Ibland är man så liten,
så känslig
och vid varje tanke
går man sönder lite igen
Att hjärtat slår men vet
att det kan slå
så mycket snabbare
saktar ner varenda hjärtslag.
så känslig
och vid varje tanke
går man sönder lite igen
Att hjärtat slår men vet
att det kan slå
så mycket snabbare
saktar ner varenda hjärtslag.
Redo.
Jag ser på livet från ett avstånd, ett avstånd jag håller fast vid för att betrakta. Jag ser på allt och förundras... vad är det händer? Jag känner inte längre igen min omgivning, jag förstår inte längre det som sker. Det yttre har fått övertaget och reflekteras i mitt inre. Jag kan inte blunda för verkligheten med mitt inre. Vem har bestämt att allting ska se ut såhär? Vem predikar över vad som är rätt och vad som är fel? Varför står tiden så still? Vems ord och handlingar hjälper? Ovisshet gör mig inte trygg...
jag vill bara känna mig trygg.
Finns det en punkt i den här världen, en punkt där jag kan stanna och andas ut? Kommer jag komma dit någon gång? Jag behöver känna att jag finns, att livet går ut på att våga chansa och riskera...
en förändring.
jag vill bara känna mig trygg.
Finns det en punkt i den här världen, en punkt där jag kan stanna och andas ut? Kommer jag komma dit någon gång? Jag behöver känna att jag finns, att livet går ut på att våga chansa och riskera...
en förändring.
A place where nothing changes
Än en gång traskar jag igenom samma regniga stad, på samma gator, ser samma människor med samma uttryckslösa ansikten, inte ett leénde passerar min trånande blick, inte ett ljud av en endaste känsla. Jag sluter ögonen på exakt samma plats som igår, försöker försvinna in i musiken som pumpar hektiskt i hörlurarna, känner rytmen, takten, känner båda fötterna trampa i takt, kroppen fylls med hopp, hör mig själv andas in, andas ut, Öppnar ögonen igen och undrar varför ingenting har hänt. Varför står människorna kvar på samma plats? Varför har inte regnet bytts ut av solsken? Varför trampar ingen i takt med mig?
Varför står allting så still?
Jag ser mig själv från ett fågelperspektiv och tänker att den där tjejen i luvan mitt på gatan, tjejen med de oändliga drömmarna, som är så mycket större än det som erbjuds framför henne, har ett hjärta som slår i otakt, en energi som längtar ut, en känsla som tar henne långt bort, en vilja som kan leda henne vart som helst...
Jag vet att den där tjejen är jag och ingen annan och det skrämmer mig. Jag inser gång på gång att jag inte kan stå och trampa på ett ställe där ingenting förändras, och jag ryser av obehag, av motvilja, av ren ångest...
och inser än en gång att jag måste härifrån.
Varför står allting så still?
Jag ser mig själv från ett fågelperspektiv och tänker att den där tjejen i luvan mitt på gatan, tjejen med de oändliga drömmarna, som är så mycket större än det som erbjuds framför henne, har ett hjärta som slår i otakt, en energi som längtar ut, en känsla som tar henne långt bort, en vilja som kan leda henne vart som helst...
Jag vet att den där tjejen är jag och ingen annan och det skrämmer mig. Jag inser gång på gång att jag inte kan stå och trampa på ett ställe där ingenting förändras, och jag ryser av obehag, av motvilja, av ren ångest...
och inser än en gång att jag måste härifrån.
En text.
Jag blir som en text
som är för lätt
att analysera
som är för lätt
att läsa
för lätt
att slänga bort
Jag saknar det som var. Men så är det alltid. Har tänkt på att allt alltid slutar med att man minns tillbaka på det som vart och tänker på det som man aldrig gjorde, men borde ha gjort. Typiskt mig. Fanns så mycket jag kunde ha gjort rätt, men tänkte mig inte för. Typiskt mig. Nu, finns det så många chanser, men jag tar dom aldrig.
Typiskt mig.
som är för lätt
att analysera
som är för lätt
att läsa
för lätt
att slänga bort
Jag saknar det som var. Men så är det alltid. Har tänkt på att allt alltid slutar med att man minns tillbaka på det som vart och tänker på det som man aldrig gjorde, men borde ha gjort. Typiskt mig. Fanns så mycket jag kunde ha gjort rätt, men tänkte mig inte för. Typiskt mig. Nu, finns det så många chanser, men jag tar dom aldrig.
Typiskt mig.
Komma iväg.
Jag sitter ofta och undrar hur det skulle vara att åka härifrån. Lämna allting för någonting nytt, för första gången stå på egna ben på riktigt och upptäcka med egna ögon. Jag har alltid varit en rastlös och sökande människa. Jag kan stå och stampa på ett och samma ställe men ändå aldrig sluta söka, efter någonting nytt, efter någonting som kan öppna dörrar åt något som kan få mitt liv att förändras. Inombords skriker jag efter att få komma härifrån, från detta stela ICA-land, där alla har sin varsamt polerade lilla bubbla att leva i. Hela jag skriker efter den dagen jag sitter i en främmande stad, med en främmande människa och diskuterar poesi över ett glas rött och en cigarett. Eller när jag sitter på ett litet café, någonstans, och knappar på min lap-top om mitt intressanta liv, medan latten vid sidan av ryker varm ånga.
Jag längtar efter den dagen då människor kommer vända sig till mig efter råd, efter galna idéer och när de söker svar på något. Jag längtar efter dagen då jag känner att jag har något att ge, någonting att förmedla och någonting att vara stolt över. Men mest av allt längtar jag efter dagen då jag lämnar denna avgränsade stad, med samma gator att ständigt gå på, samma folk att träffa, samma caféer att snacka skit på och samma ångest hängande över en som i en ond cirkel.
Innerst inne känner jag att min tid här är ute snart. Jag vill ha något annat nu, något nytt att bygga upp. Någonstans där jag kan börja från ruta ett, se om jag kan göra saker och ting annorlunda. Mitt hjärta slår inte längre som det brukade för detta stället.
Jag längtar efter den dagen då människor kommer vända sig till mig efter råd, efter galna idéer och när de söker svar på något. Jag längtar efter dagen då jag känner att jag har något att ge, någonting att förmedla och någonting att vara stolt över. Men mest av allt längtar jag efter dagen då jag lämnar denna avgränsade stad, med samma gator att ständigt gå på, samma folk att träffa, samma caféer att snacka skit på och samma ångest hängande över en som i en ond cirkel.
Innerst inne känner jag att min tid här är ute snart. Jag vill ha något annat nu, något nytt att bygga upp. Någonstans där jag kan börja från ruta ett, se om jag kan göra saker och ting annorlunda. Mitt hjärta slår inte längre som det brukade för detta stället.
Jävla skit
Jag förstår inte vad det är för fel på mig? Jag är ett extremt fall. Ett extremt jävla fall av den konstigaste människan jag någonsin umgåtts med. Jag ser ner på mig själv, jag är blyg när jag minst behöver det, tungan går i lås, läpparna klistras igen. Vad fan håller jag på med? Jag skrattar åt mig själv, jag skrattar åt hur patetisk jag är. Jag känner mig liten, så jävla liten. Det är som att jag ser ner på min äckliga, fula tvilling och tänker "fyfan vad skönt att det inte är jag som håller på så." Men det ÄR JAG!
Måste sluta.
Kära vänner, jag är världens hypokondriker! Japp, till och med till den nivå att jag inte kommer sätta ett barn till denna världen. Jag är rädd och orolig för alla runt omkring mig och jag är rädd och orolig för mig själv.. När jag praktiskt taget sprang ut efter en föreläsning om HIV igår och tog flera djupa andetag frisk luft för att rensa huvudet, insåg jag vilken dödsångest jag fått. Vilken ångest som tagit över min kropp över huvud taget, hur mentalt instabil jag blev i några minuter. Det tjöt i huvudet på mig. Jag tände febrilt en cigarett och tänkte på hur ironiskt det var, rökte halva och slängde den långt åt helvete.
Jag måste sluta.
Jag måste sluta.
Give all you've got
Igårkväll befann jag mig på en inflyttningsfest i en nerrökt lägenhet med mest lite halvpundade människor som strövade omkring och såg allmänt förvirrade ut eller stog och diggade Notorious BIG's Juicy på repeat från en knastrande bandspelare. Alla var synligt utseendefixerade men på det där ovanliga sättet, nästan som att dom försökte gömma det men visste att dom var "speciella" i alla fall och skulle ta illa upp om man påpekade att dom hade dyra kläder.
Cigg efter cigg tändes medan alkoholen lydigt flödade ner i kroppen och jag riktigt kände hur hela jag dränktes av rökmoln som satte sig bekvämt på kläderna i form av en kvarsittande stank.
Mitt i allt detta hade jag och mina två tjejkompisar ett sånt där typiskt tjejsamtal, se det som en tonårsfilm där ett gäng high school teenagers samlats för att festa ihop, kameran leder alltid in i ett rum där några tjejer sitter och för en vild diskussion om Gud vet vad, precis sådär var det.
Vi diskuterade främst om att ge och aldrig få något tillbaka, att det finns så många i ens omgivning som behandlar en på ett helt, egentligen, respektlöst sätt. Tänker jag efter, har jag mer kompisar som bara tar och tar och aldrig ger något tillbaka än kompisar som tar och ger tillbaka. Vi brusade upp över både det ena och det andra och jag insåg att jag är omgiven av betydligt mycket ta, ta, ta från alla håll och kanter. Jag uppskattar att folk vill ha ens hjälp, men när man behöver något i gensvar...
en klapp på axeln räcker inte. Tyvärr.
Vissa verkar dock tro att dom kommer långt på det.
Jag vet inte hur andra fungerar men jag fungerar på ett sätt där jag kan ge i stort sätt hur mycket som helst, men då krävs det en jävla massa tillbaka. Och jag tror inte jag är ensam om det. Alla människor behöver ju bli lyssnade på, ensam är fan inte inte stark. Jag ska helt och hållet sluta lyssna på människor som har fått för sig att bara ta, skärma av dom ordentligt. Kanske sitta och vissla lite eller till och med fråga vad klockan är mitt under höjdpunkten av samtalet. För det är ju så det känns!
Innan samtalat spårade ur en aning på grund av att folk strömmade in och ut ur rummet lite när de ville, skålade vi i alla fall för att vi aldrig kommer bli som dom. Dom som bara tar. För vi är mycket bättre än så.
Vi ger.
Cigg efter cigg tändes medan alkoholen lydigt flödade ner i kroppen och jag riktigt kände hur hela jag dränktes av rökmoln som satte sig bekvämt på kläderna i form av en kvarsittande stank.
Mitt i allt detta hade jag och mina två tjejkompisar ett sånt där typiskt tjejsamtal, se det som en tonårsfilm där ett gäng high school teenagers samlats för att festa ihop, kameran leder alltid in i ett rum där några tjejer sitter och för en vild diskussion om Gud vet vad, precis sådär var det.
Vi diskuterade främst om att ge och aldrig få något tillbaka, att det finns så många i ens omgivning som behandlar en på ett helt, egentligen, respektlöst sätt. Tänker jag efter, har jag mer kompisar som bara tar och tar och aldrig ger något tillbaka än kompisar som tar och ger tillbaka. Vi brusade upp över både det ena och det andra och jag insåg att jag är omgiven av betydligt mycket ta, ta, ta från alla håll och kanter. Jag uppskattar att folk vill ha ens hjälp, men när man behöver något i gensvar...
en klapp på axeln räcker inte. Tyvärr.
Vissa verkar dock tro att dom kommer långt på det.
Jag vet inte hur andra fungerar men jag fungerar på ett sätt där jag kan ge i stort sätt hur mycket som helst, men då krävs det en jävla massa tillbaka. Och jag tror inte jag är ensam om det. Alla människor behöver ju bli lyssnade på, ensam är fan inte inte stark. Jag ska helt och hållet sluta lyssna på människor som har fått för sig att bara ta, skärma av dom ordentligt. Kanske sitta och vissla lite eller till och med fråga vad klockan är mitt under höjdpunkten av samtalet. För det är ju så det känns!
Innan samtalat spårade ur en aning på grund av att folk strömmade in och ut ur rummet lite när de ville, skålade vi i alla fall för att vi aldrig kommer bli som dom. Dom som bara tar. För vi är mycket bättre än så.
Vi ger.
Retard
Ibland önskar man att man hade lite livserfarenhet.
Okej att det här är mitt allra första riktiga jobb, men det är inte okej att känna sig så dum i huvudet som jag gör.
Snubblar fram till fyra kunder med fyra stora starka på en vinglande bricka och ska med darrande händer ta betalt. Självklart ska två av dom betala var för sig medan de andra två ska betala tillsammans.
Huvudräkning.
HUVUDRÄKNING?
Jesus, någon, hjälp mig härifrån. Vad fan är 100 minus 38?
Jag vet att 100 minus 38 är 62. Men inte just nu, inte framför fyra 40+are som lite halvt medlidande skrattar åt mitt tappra försök till en ursäkt när jag ger tillbaka fyra kronor för lite.
Efter att ha suttit av min skam genom ett låtsasbesök på toaletten går jag och ställer mig bakom bardisken med ett påklistrat nytt jättebra självförtroende och tar emot en beställning Veckans öl. Den nya Dasha med det jättebra självförtroendet häller upp en öl, som skummar över...
elfte gången i rad (ja, jag har räknat gångerna). Framför chefen, framför kunden.
Visst visste jag att det är jobbigt att vara ny på en arbetsplats men att jag skulle vilja försvinna långt bort bakom bardisken och dessutom känna mig som det nya årets mest missanpassade retard hade jag ingen aning om.
Okej att det här är mitt allra första riktiga jobb, men det är inte okej att känna sig så dum i huvudet som jag gör.
Snubblar fram till fyra kunder med fyra stora starka på en vinglande bricka och ska med darrande händer ta betalt. Självklart ska två av dom betala var för sig medan de andra två ska betala tillsammans.
Huvudräkning.
HUVUDRÄKNING?
Jesus, någon, hjälp mig härifrån. Vad fan är 100 minus 38?
Jag vet att 100 minus 38 är 62. Men inte just nu, inte framför fyra 40+are som lite halvt medlidande skrattar åt mitt tappra försök till en ursäkt när jag ger tillbaka fyra kronor för lite.
Efter att ha suttit av min skam genom ett låtsasbesök på toaletten går jag och ställer mig bakom bardisken med ett påklistrat nytt jättebra självförtroende och tar emot en beställning Veckans öl. Den nya Dasha med det jättebra självförtroendet häller upp en öl, som skummar över...
elfte gången i rad (ja, jag har räknat gångerna). Framför chefen, framför kunden.
Visst visste jag att det är jobbigt att vara ny på en arbetsplats men att jag skulle vilja försvinna långt bort bakom bardisken och dessutom känna mig som det nya årets mest missanpassade retard hade jag ingen aning om.
"
"Det var som att luften sugits ur mig på en fjärdedels sekund och det som för tio minuter sen var ett bländande ljus av lycka, var nu en grå aska övergiven i ett hörn. Utan någon förklarning, bara sådär, förstörde du mig och dödade mitt inre snabbare än jag hann blinka. Det var som att jag hade sökt svar hos den tomma, ekande telefonluren, som om din ljumma röst mirakulöst skulle börja tala i den igen och lugna ner mig. Berätta att allt är bra, att allt är som förut, att du fortfarande finns när jag behöver dig. Men hjälpen som skulle rädda mitt psyke var tystare än någonsin.
Jag kunde aldrig ana att några fega ord kunde gräva ner sig lika djupt i mig, som du en gång grävt ner dig i min själ. Och minst av allt kunde jag ana att dom orden kommer sitta kvar som oläkande sår, så länge att allt inom mig förutom en minimal bit som besparats och byggts upp av några fantastiska människor, kommer förstöras våldsamt och plåga mitt annars så positivt berörda jag, värre än någonting jag kunnat föreställa mig.
Vet du att varje dag kändes som ett år av oändlig tomhet och rädsla för att söka tröst hos någon jag alltid trott kommer stå stadigt vid min sida? Vet du hur många återfall och fruktansvärda, hat-älskande ögonblick fyllda av obesvarade, ekande frågor det har krävts för att bara kunna flytta ett litet steg närmare ett nytt hopp om ljus? Eller kan du för en stund föreställa dig hur många nätter jag stirrat upp i tomma intet och tänkt att nu, nu orkar jag inte mer. Den biten som helade mig, som fyllde mitt hjärta så att det på pricken fick alla dess delar, var du. Och jag önskar att du skulle begripit dig på hur barnsligt rädd jag var att tappa den biten någonstans.
Förstår du, bland alla dina aggressioner, att när jag var som djupast ner under den blankt polerade ytan, så var det alla oförglömliga minnen med dig som fick mig att faktiskt orka möta dagsljuset. Att orka le och försöka fortsätta med vardagliga saker när jag egentligen bara ville gömma mig under dom tusentals bekymmer du orsakat mig. Det är otroligt och till och med oförståeligt hur jag kunde finna dig som skälet till livsglädje när det var du som hade släckt gnistan.
Jag kommer aldrig sluta känna smärtan som skär av alla minnen du lämnat mig med. Och aldrig glömma hur du lämnade mig längst bak i kön, när jag alltid stått först. Men visst, tiden går, du blir mer och mer lik en dimmig gestalt för varje dans jag dansar drömmande om dig.
Hur mycket jag än hatar det, så måste jag erkänna för mig själv att du kommer sluta som en liten, en gång så enormt betydande, del i mitt liv. En del jag kommer glömma att värdesätta med tiden. Jag kan gråta mig själv till sömns varje natt för att det är så svårt att inse, men jag måste.. på samma sätt som du hade ditt "måste".
Det fanns och finns fortfarande så mycket jag vill fråga och ha svar på. Men, vissa saker ifrågasätter man bara inte... Ändå kan jag inte låta bli att undvika den längtande undran: var det verkligen värt det? När du själv påstod dig veta så mycket om det som kärlek innebär. Jag tror på det lika mycket som jag tror på dina ursäkter. För skulle det vara sant, så skulle du veta om att äkta kärlek aldrig dör. Och om den gör, så tar det evigheter..."
Jag kunde aldrig ana att några fega ord kunde gräva ner sig lika djupt i mig, som du en gång grävt ner dig i min själ. Och minst av allt kunde jag ana att dom orden kommer sitta kvar som oläkande sår, så länge att allt inom mig förutom en minimal bit som besparats och byggts upp av några fantastiska människor, kommer förstöras våldsamt och plåga mitt annars så positivt berörda jag, värre än någonting jag kunnat föreställa mig.
Vet du att varje dag kändes som ett år av oändlig tomhet och rädsla för att söka tröst hos någon jag alltid trott kommer stå stadigt vid min sida? Vet du hur många återfall och fruktansvärda, hat-älskande ögonblick fyllda av obesvarade, ekande frågor det har krävts för att bara kunna flytta ett litet steg närmare ett nytt hopp om ljus? Eller kan du för en stund föreställa dig hur många nätter jag stirrat upp i tomma intet och tänkt att nu, nu orkar jag inte mer. Den biten som helade mig, som fyllde mitt hjärta så att det på pricken fick alla dess delar, var du. Och jag önskar att du skulle begripit dig på hur barnsligt rädd jag var att tappa den biten någonstans.
Förstår du, bland alla dina aggressioner, att när jag var som djupast ner under den blankt polerade ytan, så var det alla oförglömliga minnen med dig som fick mig att faktiskt orka möta dagsljuset. Att orka le och försöka fortsätta med vardagliga saker när jag egentligen bara ville gömma mig under dom tusentals bekymmer du orsakat mig. Det är otroligt och till och med oförståeligt hur jag kunde finna dig som skälet till livsglädje när det var du som hade släckt gnistan.
Jag kommer aldrig sluta känna smärtan som skär av alla minnen du lämnat mig med. Och aldrig glömma hur du lämnade mig längst bak i kön, när jag alltid stått först. Men visst, tiden går, du blir mer och mer lik en dimmig gestalt för varje dans jag dansar drömmande om dig.
Hur mycket jag än hatar det, så måste jag erkänna för mig själv att du kommer sluta som en liten, en gång så enormt betydande, del i mitt liv. En del jag kommer glömma att värdesätta med tiden. Jag kan gråta mig själv till sömns varje natt för att det är så svårt att inse, men jag måste.. på samma sätt som du hade ditt "måste".
Det fanns och finns fortfarande så mycket jag vill fråga och ha svar på. Men, vissa saker ifrågasätter man bara inte... Ändå kan jag inte låta bli att undvika den längtande undran: var det verkligen värt det? När du själv påstod dig veta så mycket om det som kärlek innebär. Jag tror på det lika mycket som jag tror på dina ursäkter. För skulle det vara sant, så skulle du veta om att äkta kärlek aldrig dör. Och om den gör, så tar det evigheter..."
Who waits forever anyway?
Tid: Jag väntar och det händer ingenting, absolut noll. Zero. Nothing.
Efter två år hör hon av sig. Varför händer sånt efter två år? När det som hände har lagt sig i ett hörn, nästan tvångsraderats ur tankarna. Jag är tacksam, men det går inte.. Ursäkter räcker inte. Sure, det som hände för två år sedan, det kan inte göras ogjort. Men hur kan någon förvänta sig att man glömt? Hon grävde fram allt igen. Det handlar om två år. Tycks vara lång tid. Tydligen inte. Det är det inte. Allt, precis allt, sitter kvar. Det spelar ingen roll, det kunde lika gärna ha gått tio år.
Men tack ändå, du sa "förlåt". Jag uppskattar att du lever med stora skuldkänslor och är medveten om vad du orsakade. Fast det är du egentligen inte.
Tid: Otur, otur, otur... År av otur rent emotionellt borde ju ändå ge en tur. Kan man tycka... I mitt fall är det ständig otur. Jag försöker inte tycka synd om mig själv, jag sitter egentligen och skrattar åt det, men det känns orättvist. Det är alltid nåt som fuckar upp, vänder omkull på allt, vänder allting upp och ner. Men jag är van. It’s not like it’s the first time, or last for that matter. Men jag måste tyvärr medge, att för varje gång tappar jag mer och mer tro, och hopp om att det finns något som heter kärlek. Fast det är ju inte konstigt, saknar man bevis är det svårt att tro på något.
Jag har tänkt på någonting som är så himla typiskt mig, och det är hur bra jag är på att säga åt folk vad dom ska göra när det handlar om kärlek. Jag kan till och med ge kloka råd och ha rätt. Men alltid, alltid när det kommer till mig själv kan jag ingenting. Jag tappar allt förnuft, all känsla för vad som är rätt och fel. Jag går in i en vägg varje gång.
Who dares to love forever?
When love must die
But touch my tears with your lips
Touch my world with your fingertips
And we can have forever
And we can love forever
Efter två år hör hon av sig. Varför händer sånt efter två år? När det som hände har lagt sig i ett hörn, nästan tvångsraderats ur tankarna. Jag är tacksam, men det går inte.. Ursäkter räcker inte. Sure, det som hände för två år sedan, det kan inte göras ogjort. Men hur kan någon förvänta sig att man glömt? Hon grävde fram allt igen. Det handlar om två år. Tycks vara lång tid. Tydligen inte. Det är det inte. Allt, precis allt, sitter kvar. Det spelar ingen roll, det kunde lika gärna ha gått tio år.
Men tack ändå, du sa "förlåt". Jag uppskattar att du lever med stora skuldkänslor och är medveten om vad du orsakade. Fast det är du egentligen inte.
Tid: Otur, otur, otur... År av otur rent emotionellt borde ju ändå ge en tur. Kan man tycka... I mitt fall är det ständig otur. Jag försöker inte tycka synd om mig själv, jag sitter egentligen och skrattar åt det, men det känns orättvist. Det är alltid nåt som fuckar upp, vänder omkull på allt, vänder allting upp och ner. Men jag är van. It’s not like it’s the first time, or last for that matter. Men jag måste tyvärr medge, att för varje gång tappar jag mer och mer tro, och hopp om att det finns något som heter kärlek. Fast det är ju inte konstigt, saknar man bevis är det svårt att tro på något.
Jag har tänkt på någonting som är så himla typiskt mig, och det är hur bra jag är på att säga åt folk vad dom ska göra när det handlar om kärlek. Jag kan till och med ge kloka råd och ha rätt. Men alltid, alltid när det kommer till mig själv kan jag ingenting. Jag tappar allt förnuft, all känsla för vad som är rätt och fel. Jag går in i en vägg varje gång.
Who dares to love forever?
When love must die
But touch my tears with your lips
Touch my world with your fingertips
And we can have forever
And we can love forever
Why did I ever feel?
Du målar mig med färger
jag aldrig har sett
Och jag färglägger dig
långsamt
med färger jag trodde
inte fanns
jag aldrig har sett
Och jag färglägger dig
långsamt
med färger jag trodde
inte fanns
