Snurrigt.
Huvudet snurrar varje dag.
Det är så sjukt mycket som händer. Egentligen är det ju skönt när det händer mycket, men samtidigt beror det också på vad det är som händer. Allt som har hänt på senaste har verkligen varit ett enda stort virrvarr av bra och dåligt. Så förvirrande att jag inte längre kunnat urskilja vad som är positivt och vad som är negativt. Det är lite svårt att inte glömma viktiga saker runt omkring, som på något sätt tyvärr inte får plats i nuet. Skuldkänslor hit och dit hela tiden. En kropp med alldeles för mycket tyngd som ändå lyckas fokusera på det bra. Jag tänker nog mest när jag cyklar nu. Det blåser i motvind vilket håll man än trampar och jag blir arg. Alla frustrationer letar sig fram, tittar fram bakom fasaden och vinkar retsamt åt mitt håll. Ännu mer förvirring. Allt är ju ändå såjävlajävla bra. Jag försöker tacka dendärnågon så innerligt för att dom jag älskar finns. Och så skuldkänslor för att dom kanske inte vet om det, för att jag kanske inte berättar det tillräckligt mycket för dom. Är jag en bra människa? Tycker dom att jag är en bra människa? Gör jag det jag ska göra? Åh. Men allt är sjuktfinfint! Det finns hopp om allt. Våren, sommaren, kärleken, lyckan, dentotalafuckinglyckan.
För tre veckor sen var det inte såhär. Om tre veckor är det inte såhär. Det är bara nu det är såhär. Fan, ut och lev! Jag ska ut och leva.
Det är så sjukt mycket som händer. Egentligen är det ju skönt när det händer mycket, men samtidigt beror det också på vad det är som händer. Allt som har hänt på senaste har verkligen varit ett enda stort virrvarr av bra och dåligt. Så förvirrande att jag inte längre kunnat urskilja vad som är positivt och vad som är negativt. Det är lite svårt att inte glömma viktiga saker runt omkring, som på något sätt tyvärr inte får plats i nuet. Skuldkänslor hit och dit hela tiden. En kropp med alldeles för mycket tyngd som ändå lyckas fokusera på det bra. Jag tänker nog mest när jag cyklar nu. Det blåser i motvind vilket håll man än trampar och jag blir arg. Alla frustrationer letar sig fram, tittar fram bakom fasaden och vinkar retsamt åt mitt håll. Ännu mer förvirring. Allt är ju ändå såjävlajävla bra. Jag försöker tacka dendärnågon så innerligt för att dom jag älskar finns. Och så skuldkänslor för att dom kanske inte vet om det, för att jag kanske inte berättar det tillräckligt mycket för dom. Är jag en bra människa? Tycker dom att jag är en bra människa? Gör jag det jag ska göra? Åh. Men allt är sjuktfinfint! Det finns hopp om allt. Våren, sommaren, kärleken, lyckan, dentotalafuckinglyckan.
För tre veckor sen var det inte såhär. Om tre veckor är det inte såhär. Det är bara nu det är såhär. Fan, ut och lev! Jag ska ut och leva.
Kommentarer
Trackback
