Nazdarovje

allt är så jävla genomskådligt. genomskinligt.
jag är så trött på allt, på alla.
det är så lätt att se igenom.
allt är likadant.
allt är bara på låtsas. så frustrerande, äckligt och deprimerande.
jag behöver inte allt det här. dig, dom, detta. 
jag accepterar inte, jag vill inte. det är sånt trams alltihop.
och jag vill inte vara med.
då är jag hellre ensam.

i en evighet nu har jag vaknat med tron på något, 
med hoppet om att livet blir så fint tillslut
men i en evighet nu har jag vaknat och bara
velat somna om 


såna som vi med lyckan mitt i sorgen.
vi ställer frågor och jag är trött på mina svar.
men du finns i mina drömmar när jag sover,
jag vill förändra nån av oss.