Nazdarovje

Tid: Jag väntar och det händer ingenting, absolut noll. Zero. Nothing.
Efter två år hör hon av sig. Varför händer sånt efter två år? När det som hände har lagt sig i ett hörn, nästan tvångsraderats ur tankarna. Jag är tacksam, men det går inte.. Ursäkter räcker inte. Sure, det som hände för två år sedan, det kan inte göras ogjort. Men hur kan någon förvänta sig att man glömt? Hon grävde fram allt igen. Det handlar om två år. Tycks vara lång tid. Tydligen inte. Det är det inte. Allt, precis allt, sitter kvar. Det spelar ingen roll, det kunde lika gärna ha gått tio år.
Men tack ändå, du sa "förlåt". Jag uppskattar att du lever med stora skuldkänslor och är medveten om vad du orsakade. Fast det är du egentligen inte.

Tid: Otur, otur, otur... År av otur rent emotionellt borde ju ändå ge en tur. Kan man tycka... I mitt fall är det ständig otur. Jag försöker inte tycka synd om mig själv, jag sitter egentligen och skrattar åt det, men det känns orättvist. Det är alltid nåt som fuckar upp, vänder omkull på allt, vänder allting upp och ner. Men jag är van. It’s not like it’s the first time, or last for that matter. Men jag måste tyvärr medge, att för varje gång tappar jag mer och mer tro, och hopp om att det finns något som heter kärlek. Fast det är ju inte konstigt, saknar man bevis är det svårt att tro på något.

Jag har tänkt på någonting som är så himla typiskt mig, och det är hur bra jag är på att säga åt folk vad dom ska göra när det handlar om kärlek. Jag kan till och med ge kloka råd och ha rätt. Men alltid, alltid när det kommer till mig själv kan jag ingenting. Jag tappar allt förnuft, all känsla för vad som är rätt och fel. Jag går in i en vägg varje gång.

Who dares to love forever?
When love must die

But touch my tears with your lips
Touch my world with your fingertips
And we can have forever
And we can love forever