Nazdarovje

Varför kan ingenting någonsin bara vara lätt? Det finns stunder vissa dagar jag känner att livet vill mig någonting så jävla vackert. De stunderna vill jag gråta för att jag känner mig så jävla lycklig. Men det är så få gånger dessa stunder uppenbarar sig. Varför? Jag ber och bönar för dom att komma tillbaka varje gång dom försvinner, jag står på mina bara knän och önskar så innerligt att jag inte ska behöva raseras på det sätt jag föraktar. För jag föraktar det som blivit av mig i mina svagaste stunder, det som är grundat på sådant jag önskar aldrig någonsin skulle hänt i mitt liv, helt onödigt, så återkommande.

I repris, i mitt huvud. Repeat repeat repeat.

Jag väljer inte när jag sätter på och stänger av.

Åh, konsten att överleva är den svåraste konsten jag försökt mig på att tolka.