Nazdarovje

Jag sitter ofta och undrar hur det skulle vara att åka härifrån. Lämna allting för någonting nytt, för första gången stå på egna ben på riktigt och upptäcka med egna ögon. Jag har alltid varit en rastlös och sökande människa. Jag kan stå och stampa på ett och samma ställe men ändå aldrig sluta söka, efter någonting nytt, efter någonting som kan öppna dörrar åt något som kan få mitt liv att förändras. Inombords skriker jag efter att få komma härifrån, från detta stela ICA-land, där alla har sin varsamt polerade lilla bubbla att leva i. Hela jag skriker efter den dagen jag sitter i en främmande stad, med en främmande människa och diskuterar poesi över ett glas rött och en cigarett. Eller när jag sitter på ett litet café, någonstans, och knappar på min lap-top om mitt intressanta liv, medan latten vid sidan av ryker varm ånga.

Jag längtar efter den dagen då människor kommer vända sig till mig efter råd, efter galna idéer och när de söker svar på något. Jag längtar efter dagen då jag känner att jag har något att ge, någonting att förmedla och någonting att vara stolt över. Men mest av allt längtar jag efter dagen då jag lämnar denna avgränsade stad, med samma gator att ständigt gå på, samma folk att träffa, samma caféer att snacka skit på och samma ångest hängande över en som i en ond cirkel.

Innerst inne känner jag att min tid här är ute snart. Jag vill ha något annat nu, något nytt att bygga upp. Någonstans där jag kan börja från ruta ett, se om jag kan göra saker och ting annorlunda. Mitt hjärta slår inte längre som det brukade för detta stället.