Nazdarovje

Jag springer genom livet, medan jag tittar på klockan. Varför? Livet går ju så snabbt redan.

Jag önskar att jag var som hon, önskar att jag var som han. Men jag föddes med alla förmåner.

Jag försöker vara alla till lags, vara överallt. På vägen glömmer jag bort mig själv.

Jag kämpar för att bli något, om det så är något litet. Vart är responsen?

Jag ser allting runt omkring mig. I slutet av dagen kommer jag inte ihåg någonting.

Jag älskar så att hjärtat går sönder. Undrar varför det måste gå sönder?

Veckorna, dagarna, timmarna, minutrarna går så långsamt. Ändå har jag inte hunnit göra något.

Jag känner och tänker hela tiden, hela tiden för mycket. Men får aldrig sagt eller visat något.

Jag är så likgiltig mot mycket,

men kan i alla fall skratta åt det.