Give all you've got
Igårkväll befann jag mig på en inflyttningsfest i en nerrökt lägenhet med mest lite halvpundade människor som strövade omkring och såg allmänt förvirrade ut eller stog och diggade Notorious BIG's Juicy på repeat från en knastrande bandspelare. Alla var synligt utseendefixerade men på det där ovanliga sättet, nästan som att dom försökte gömma det men visste att dom var "speciella" i alla fall och skulle ta illa upp om man påpekade att dom hade dyra kläder.
Cigg efter cigg tändes medan alkoholen lydigt flödade ner i kroppen och jag riktigt kände hur hela jag dränktes av rökmoln som satte sig bekvämt på kläderna i form av en kvarsittande stank.
Mitt i allt detta hade jag och mina två tjejkompisar ett sånt där typiskt tjejsamtal, se det som en tonårsfilm där ett gäng high school teenagers samlats för att festa ihop, kameran leder alltid in i ett rum där några tjejer sitter och för en vild diskussion om Gud vet vad, precis sådär var det.
Vi diskuterade främst om att ge och aldrig få något tillbaka, att det finns så många i ens omgivning som behandlar en på ett helt, egentligen, respektlöst sätt. Tänker jag efter, har jag mer kompisar som bara tar och tar och aldrig ger något tillbaka än kompisar som tar och ger tillbaka. Vi brusade upp över både det ena och det andra och jag insåg att jag är omgiven av betydligt mycket ta, ta, ta från alla håll och kanter. Jag uppskattar att folk vill ha ens hjälp, men när man behöver något i gensvar...
en klapp på axeln räcker inte. Tyvärr.
Vissa verkar dock tro att dom kommer långt på det.
Jag vet inte hur andra fungerar men jag fungerar på ett sätt där jag kan ge i stort sätt hur mycket som helst, men då krävs det en jävla massa tillbaka. Och jag tror inte jag är ensam om det. Alla människor behöver ju bli lyssnade på, ensam är fan inte inte stark. Jag ska helt och hållet sluta lyssna på människor som har fått för sig att bara ta, skärma av dom ordentligt. Kanske sitta och vissla lite eller till och med fråga vad klockan är mitt under höjdpunkten av samtalet. För det är ju så det känns!
Innan samtalat spårade ur en aning på grund av att folk strömmade in och ut ur rummet lite när de ville, skålade vi i alla fall för att vi aldrig kommer bli som dom. Dom som bara tar. För vi är mycket bättre än så.
Vi ger.
Cigg efter cigg tändes medan alkoholen lydigt flödade ner i kroppen och jag riktigt kände hur hela jag dränktes av rökmoln som satte sig bekvämt på kläderna i form av en kvarsittande stank.
Mitt i allt detta hade jag och mina två tjejkompisar ett sånt där typiskt tjejsamtal, se det som en tonårsfilm där ett gäng high school teenagers samlats för att festa ihop, kameran leder alltid in i ett rum där några tjejer sitter och för en vild diskussion om Gud vet vad, precis sådär var det.
Vi diskuterade främst om att ge och aldrig få något tillbaka, att det finns så många i ens omgivning som behandlar en på ett helt, egentligen, respektlöst sätt. Tänker jag efter, har jag mer kompisar som bara tar och tar och aldrig ger något tillbaka än kompisar som tar och ger tillbaka. Vi brusade upp över både det ena och det andra och jag insåg att jag är omgiven av betydligt mycket ta, ta, ta från alla håll och kanter. Jag uppskattar att folk vill ha ens hjälp, men när man behöver något i gensvar...
en klapp på axeln räcker inte. Tyvärr.
Vissa verkar dock tro att dom kommer långt på det.
Jag vet inte hur andra fungerar men jag fungerar på ett sätt där jag kan ge i stort sätt hur mycket som helst, men då krävs det en jävla massa tillbaka. Och jag tror inte jag är ensam om det. Alla människor behöver ju bli lyssnade på, ensam är fan inte inte stark. Jag ska helt och hållet sluta lyssna på människor som har fått för sig att bara ta, skärma av dom ordentligt. Kanske sitta och vissla lite eller till och med fråga vad klockan är mitt under höjdpunkten av samtalet. För det är ju så det känns!
Innan samtalat spårade ur en aning på grund av att folk strömmade in och ut ur rummet lite när de ville, skålade vi i alla fall för att vi aldrig kommer bli som dom. Dom som bara tar. För vi är mycket bättre än så.
Vi ger.
Kommentarer
Trackback
