"
"Det var som att luften sugits ur mig på en fjärdedels sekund och det som för tio minuter sen var ett bländande ljus av lycka, var nu en grå aska övergiven i ett hörn. Utan någon förklarning, bara sådär, förstörde du mig och dödade mitt inre snabbare än jag hann blinka. Det var som att jag hade sökt svar hos den tomma, ekande telefonluren, som om din ljumma röst mirakulöst skulle börja tala i den igen och lugna ner mig. Berätta att allt är bra, att allt är som förut, att du fortfarande finns när jag behöver dig. Men hjälpen som skulle rädda mitt psyke var tystare än någonsin.
Jag kunde aldrig ana att några fega ord kunde gräva ner sig lika djupt i mig, som du en gång grävt ner dig i min själ. Och minst av allt kunde jag ana att dom orden kommer sitta kvar som oläkande sår, så länge att allt inom mig förutom en minimal bit som besparats och byggts upp av några fantastiska människor, kommer förstöras våldsamt och plåga mitt annars så positivt berörda jag, värre än någonting jag kunnat föreställa mig.
Vet du att varje dag kändes som ett år av oändlig tomhet och rädsla för att söka tröst hos någon jag alltid trott kommer stå stadigt vid min sida? Vet du hur många återfall och fruktansvärda, hat-älskande ögonblick fyllda av obesvarade, ekande frågor det har krävts för att bara kunna flytta ett litet steg närmare ett nytt hopp om ljus? Eller kan du för en stund föreställa dig hur många nätter jag stirrat upp i tomma intet och tänkt att nu, nu orkar jag inte mer. Den biten som helade mig, som fyllde mitt hjärta så att det på pricken fick alla dess delar, var du. Och jag önskar att du skulle begripit dig på hur barnsligt rädd jag var att tappa den biten någonstans.
Förstår du, bland alla dina aggressioner, att när jag var som djupast ner under den blankt polerade ytan, så var det alla oförglömliga minnen med dig som fick mig att faktiskt orka möta dagsljuset. Att orka le och försöka fortsätta med vardagliga saker när jag egentligen bara ville gömma mig under dom tusentals bekymmer du orsakat mig. Det är otroligt och till och med oförståeligt hur jag kunde finna dig som skälet till livsglädje när det var du som hade släckt gnistan.
Jag kommer aldrig sluta känna smärtan som skär av alla minnen du lämnat mig med. Och aldrig glömma hur du lämnade mig längst bak i kön, när jag alltid stått först. Men visst, tiden går, du blir mer och mer lik en dimmig gestalt för varje dans jag dansar drömmande om dig.
Hur mycket jag än hatar det, så måste jag erkänna för mig själv att du kommer sluta som en liten, en gång så enormt betydande, del i mitt liv. En del jag kommer glömma att värdesätta med tiden. Jag kan gråta mig själv till sömns varje natt för att det är så svårt att inse, men jag måste.. på samma sätt som du hade ditt "måste".
Det fanns och finns fortfarande så mycket jag vill fråga och ha svar på. Men, vissa saker ifrågasätter man bara inte... Ändå kan jag inte låta bli att undvika den längtande undran: var det verkligen värt det? När du själv påstod dig veta så mycket om det som kärlek innebär. Jag tror på det lika mycket som jag tror på dina ursäkter. För skulle det vara sant, så skulle du veta om att äkta kärlek aldrig dör. Och om den gör, så tar det evigheter..."
Jag kunde aldrig ana att några fega ord kunde gräva ner sig lika djupt i mig, som du en gång grävt ner dig i min själ. Och minst av allt kunde jag ana att dom orden kommer sitta kvar som oläkande sår, så länge att allt inom mig förutom en minimal bit som besparats och byggts upp av några fantastiska människor, kommer förstöras våldsamt och plåga mitt annars så positivt berörda jag, värre än någonting jag kunnat föreställa mig.
Vet du att varje dag kändes som ett år av oändlig tomhet och rädsla för att söka tröst hos någon jag alltid trott kommer stå stadigt vid min sida? Vet du hur många återfall och fruktansvärda, hat-älskande ögonblick fyllda av obesvarade, ekande frågor det har krävts för att bara kunna flytta ett litet steg närmare ett nytt hopp om ljus? Eller kan du för en stund föreställa dig hur många nätter jag stirrat upp i tomma intet och tänkt att nu, nu orkar jag inte mer. Den biten som helade mig, som fyllde mitt hjärta så att det på pricken fick alla dess delar, var du. Och jag önskar att du skulle begripit dig på hur barnsligt rädd jag var att tappa den biten någonstans.
Förstår du, bland alla dina aggressioner, att när jag var som djupast ner under den blankt polerade ytan, så var det alla oförglömliga minnen med dig som fick mig att faktiskt orka möta dagsljuset. Att orka le och försöka fortsätta med vardagliga saker när jag egentligen bara ville gömma mig under dom tusentals bekymmer du orsakat mig. Det är otroligt och till och med oförståeligt hur jag kunde finna dig som skälet till livsglädje när det var du som hade släckt gnistan.
Jag kommer aldrig sluta känna smärtan som skär av alla minnen du lämnat mig med. Och aldrig glömma hur du lämnade mig längst bak i kön, när jag alltid stått först. Men visst, tiden går, du blir mer och mer lik en dimmig gestalt för varje dans jag dansar drömmande om dig.
Hur mycket jag än hatar det, så måste jag erkänna för mig själv att du kommer sluta som en liten, en gång så enormt betydande, del i mitt liv. En del jag kommer glömma att värdesätta med tiden. Jag kan gråta mig själv till sömns varje natt för att det är så svårt att inse, men jag måste.. på samma sätt som du hade ditt "måste".
Det fanns och finns fortfarande så mycket jag vill fråga och ha svar på. Men, vissa saker ifrågasätter man bara inte... Ändå kan jag inte låta bli att undvika den längtande undran: var det verkligen värt det? När du själv påstod dig veta så mycket om det som kärlek innebär. Jag tror på det lika mycket som jag tror på dina ursäkter. För skulle det vara sant, så skulle du veta om att äkta kärlek aldrig dör. Och om den gör, så tar det evigheter..."
Kommentarer
Trackback
