A place where nothing changes
Än en gång traskar jag igenom samma regniga stad, på samma gator, ser samma människor med samma uttryckslösa ansikten, inte ett leénde passerar min trånande blick, inte ett ljud av en endaste känsla. Jag sluter ögonen på exakt samma plats som igår, försöker försvinna in i musiken som pumpar hektiskt i hörlurarna, känner rytmen, takten, känner båda fötterna trampa i takt, kroppen fylls med hopp, hör mig själv andas in, andas ut, Öppnar ögonen igen och undrar varför ingenting har hänt. Varför står människorna kvar på samma plats? Varför har inte regnet bytts ut av solsken? Varför trampar ingen i takt med mig?
Varför står allting så still?
Jag ser mig själv från ett fågelperspektiv och tänker att den där tjejen i luvan mitt på gatan, tjejen med de oändliga drömmarna, som är så mycket större än det som erbjuds framför henne, har ett hjärta som slår i otakt, en energi som längtar ut, en känsla som tar henne långt bort, en vilja som kan leda henne vart som helst...
Jag vet att den där tjejen är jag och ingen annan och det skrämmer mig. Jag inser gång på gång att jag inte kan stå och trampa på ett ställe där ingenting förändras, och jag ryser av obehag, av motvilja, av ren ångest...
och inser än en gång att jag måste härifrån.
Varför står allting så still?
Jag ser mig själv från ett fågelperspektiv och tänker att den där tjejen i luvan mitt på gatan, tjejen med de oändliga drömmarna, som är så mycket större än det som erbjuds framför henne, har ett hjärta som slår i otakt, en energi som längtar ut, en känsla som tar henne långt bort, en vilja som kan leda henne vart som helst...
Jag vet att den där tjejen är jag och ingen annan och det skrämmer mig. Jag inser gång på gång att jag inte kan stå och trampa på ett ställe där ingenting förändras, och jag ryser av obehag, av motvilja, av ren ångest...
och inser än en gång att jag måste härifrån.
Kommentarer
Trackback
