Snurrigt.
Huvudet snurrar varje dag.
Det är så sjukt mycket som händer. Egentligen är det ju skönt när det händer mycket, men samtidigt beror det också på vad det är som händer. Allt som har hänt på senaste har verkligen varit ett enda stort virrvarr av bra och dåligt. Så förvirrande att jag inte längre kunnat urskilja vad som är positivt och vad som är negativt. Det är lite svårt att inte glömma viktiga saker runt omkring, som på något sätt tyvärr inte får plats i nuet. Skuldkänslor hit och dit hela tiden. En kropp med alldeles för mycket tyngd som ändå lyckas fokusera på det bra. Jag tänker nog mest när jag cyklar nu. Det blåser i motvind vilket håll man än trampar och jag blir arg. Alla frustrationer letar sig fram, tittar fram bakom fasaden och vinkar retsamt åt mitt håll. Ännu mer förvirring. Allt är ju ändå såjävlajävla bra. Jag försöker tacka dendärnågon så innerligt för att dom jag älskar finns. Och så skuldkänslor för att dom kanske inte vet om det, för att jag kanske inte berättar det tillräckligt mycket för dom. Är jag en bra människa? Tycker dom att jag är en bra människa? Gör jag det jag ska göra? Åh. Men allt är sjuktfinfint! Det finns hopp om allt. Våren, sommaren, kärleken, lyckan, dentotalafuckinglyckan.
För tre veckor sen var det inte såhär. Om tre veckor är det inte såhär. Det är bara nu det är såhär. Fan, ut och lev! Jag ska ut och leva.
Det är så sjukt mycket som händer. Egentligen är det ju skönt när det händer mycket, men samtidigt beror det också på vad det är som händer. Allt som har hänt på senaste har verkligen varit ett enda stort virrvarr av bra och dåligt. Så förvirrande att jag inte längre kunnat urskilja vad som är positivt och vad som är negativt. Det är lite svårt att inte glömma viktiga saker runt omkring, som på något sätt tyvärr inte får plats i nuet. Skuldkänslor hit och dit hela tiden. En kropp med alldeles för mycket tyngd som ändå lyckas fokusera på det bra. Jag tänker nog mest när jag cyklar nu. Det blåser i motvind vilket håll man än trampar och jag blir arg. Alla frustrationer letar sig fram, tittar fram bakom fasaden och vinkar retsamt åt mitt håll. Ännu mer förvirring. Allt är ju ändå såjävlajävla bra. Jag försöker tacka dendärnågon så innerligt för att dom jag älskar finns. Och så skuldkänslor för att dom kanske inte vet om det, för att jag kanske inte berättar det tillräckligt mycket för dom. Är jag en bra människa? Tycker dom att jag är en bra människa? Gör jag det jag ska göra? Åh. Men allt är sjuktfinfint! Det finns hopp om allt. Våren, sommaren, kärleken, lyckan, dentotalafuckinglyckan.
För tre veckor sen var det inte såhär. Om tre veckor är det inte såhär. Det är bara nu det är såhär. Fan, ut och lev! Jag ska ut och leva.
det händer lite för mycket.
besvikelse följs av besvikelse så, varför inte bara hälla lite socker på.
Nattnatt, jag får fnatt.
men du är ändå det finaste jag vet.
jag försöker avläsa dina tankar. agera efter dom.
men ibland blir det svårt, du vet. jag är bara jag.
ingenting du gör kommer någonsin kunna förstöra
mig. det får du aldrig tro. bara jag vet att du
håller mig hårt. att det är mig du ser.
drömde snuskiga drömmar inatt, kanske därför jag
sov så länge. nu kan jag inte sova. jag borde stänga
av nu. se om det fungerar. lyssna till tystnaden ett
tag. det kan göra nytta. jag springer hela tiden
någonstans. även när jag ska sova. kan aldrig
koppla från allting. det är alltid något som måste
vara på. så det distraherar mig. så jag slipper höra
mina egna andetag. det vore alldeles för svårt.
för mycket att tänka på.
varje kväll är jag så bra på att tänka för mycket.
jag gör det nästan med mening. jag skapar min
egna atmosfär, mina egna tankar och jag låter
dom cirkulera i rummet som en cirkel av onda moln.
det är jag själv som bildar bilder och börjar se
mörkt. det är hjärnans fel. min hjärnas fel.
jag kan slippa, tänker jag. men hur jävla lätt är det?
inte det minsta.
jag kan slippa det. men VADFAN VILL DU MIG? låt bli.
det blir bättre sen. ja. det är klart det blir bättre sen.
åh, älskade lilla fina hjärna. du är jag. jag är du.
du kontrollerar mig lika mycket som jag kontrollerar dig.
du gör mig så förvirrad, älskade lilla hjärna.
jag försöker avläsa dina tankar. agera efter dom.
men ibland blir det svårt, du vet. jag är bara jag.
ingenting du gör kommer någonsin kunna förstöra
mig. det får du aldrig tro. bara jag vet att du
håller mig hårt. att det är mig du ser.
drömde snuskiga drömmar inatt, kanske därför jag
sov så länge. nu kan jag inte sova. jag borde stänga
av nu. se om det fungerar. lyssna till tystnaden ett
tag. det kan göra nytta. jag springer hela tiden
någonstans. även när jag ska sova. kan aldrig
koppla från allting. det är alltid något som måste
vara på. så det distraherar mig. så jag slipper höra
mina egna andetag. det vore alldeles för svårt.
för mycket att tänka på.
varje kväll är jag så bra på att tänka för mycket.
jag gör det nästan med mening. jag skapar min
egna atmosfär, mina egna tankar och jag låter
dom cirkulera i rummet som en cirkel av onda moln.
det är jag själv som bildar bilder och börjar se
mörkt. det är hjärnans fel. min hjärnas fel.
jag kan slippa, tänker jag. men hur jävla lätt är det?
inte det minsta.
jag kan slippa det. men VADFAN VILL DU MIG? låt bli.
det blir bättre sen. ja. det är klart det blir bättre sen.
åh, älskade lilla fina hjärna. du är jag. jag är du.
du kontrollerar mig lika mycket som jag kontrollerar dig.
du gör mig så förvirrad, älskade lilla hjärna.
